Jag vaknade efter en lång natts sömn och med en tom agenda för dagen. Ett medvetet val som jag har börjat anamma en dag i veckan, oftast söndagar. Det finns något riktigt fint med det här med vilodagen. Jag låg kvar i sängen och sträckte ut mig bredvid katten. Lät nattens drömmar hänga kvar lite grann som en film jag nyss hade sett. Jag tappade upp ett bad och gled ner i det och efter en stund med öronen under vattenytan och hjärtslagen påtagligt närvarande kom jag att tänka på min mormor Englas hus igen. Mina tankar och minnen återkommer ofta dit. Det här var ett minne i vuxen ålder då jag återvände dit med en vän. Snön hade bäddat in den röda stugan under natten efter att vi kommit dit och fullmånen hade lyst in på oss under den första natten där. Efter en dag med eldande i spisen gick vi ut och hade snöbollskrig och brottades i den djupa snön som hade bildats. Efter en stund kom “den lilla flickans gråt” upp till ytan. Den kom först lite försiktigt och trevande för att sen stegras där med min väns armar runt mig. Min vän frågar om jag vill ha sällskap eller om jag vill vara ensam och jag svarar att jag vill vara själv. Med den mörka stjärnhimlen och stora tunga snöflingor lät jag det sista av den lilla flickans gråt komma ut. Det var så otroligt skönt att våga släppa på det där försvaret som så länge funnits där. Jag behövde inte heller förklara eller urskuldra mig. Det var liksom okej att ligga där. Min vän försökte inte få mig att sluta gråta, sa bara att kaffet väntar inne i stugan när jag var redo. Så tack för det min vän att du inte blev rädd.
Min mamma sa alltid att tårar är läkning för själen så låt det komma. Så klok hon var min mamma. Då, när jag var liten.
Jag har alltför många gånger tänkt att jag gråter sen när jag är ensam. Men gråten kommer inte på beställning om man har skuffat undan den. Vem bestämde det? Att en ska sluta gråta offentligt nån gång där vid 9-10 års åldern? Så dumt det är. Vi alla borde tillåta oss det lite oftare tänker jag.
I fredags gjorde jag en liten spontanfilm på mina sociala medier där jag uppmuntrade mina vänner att börja hälsa på varandra på gatan. Jag minns det från barndomen då det ingick i fostran att de yngre skulle hälsa på de äldre om en mötte någon. Just den biten kanske vi inte måste ha kvar men jag skulle verkligen vilja uppmuntra till att bryta vår isolering och tystnad i dessa oroliga Coronatider. I och med alla nyheter och vårt flöde på sociala medier matas vi ständigt med rapportering som gör oss rädda. Vi skapar inte bara ett avstånd i och med restriktionerna utan det skapar också rädsla och ibland hat mot våra medmänniskor. Jag tänker att ett sätt att bryta den här isoleringen och avståndstagandet kan vara att helt enkelt hälsa på den du möter på gatan. Vi kan hålla avstånd rent fysiskt men inte mentalt. Det är bara en blick, en nick, ett leende eller ett hej som kan göra skillnad för en som kanske inte pratar med någon på en hel dag. Jag skulle bli så galet glad om vi kunde börja med det. Jag vet att detta är mer vanligt här i Stockholm än ute i landet. Så låt oss ta fram “värmlänningen” i oss och säg hej i morgon när du går till jobbet, eller går morgonrundan med eller utan hunden.